Battlefield: Bad Company™

Tolv fördömda män (...minus åtta)

Militära problem? Electronic Arts kommer med en strålande lösning i form av ett kanske inte fullt så strålande kompani. Om du är i trubbel, om ingen annan kan hjälpa dig, och om du kan hitta dem - då kanske du skulle ta och leja... B-gruppen?

Battlefield: Bad Company står för vad det är. Tidigt i spelet äger en spontan konversation rum mellan två av huvudfigurerna som allvarligt frågar sig själva vad det är de strider för egentligen. När de inte lyckas lägga fram ett enda bra skäl suckar en av dem uppgivet och beklagar sig: "Så just nu är vi bara några tusen mannar som spränger sönder Europa". Och hur svarar då hans kompanjon?

"Jaha. Okej. Vad bra."

Tärningen är kastad

Som du kan utläsa av den replikväxlingen är utvecklaren Digital Illusions CE (DICE) inte ute efter att skapa ett allvarligt, grymt och blodigt krigsspel. Battlefield: Bad Company hymlar inte med att det är ett tv-spel, och följer konventionerna för skjutspel i förstapersonsperspektiv med en menande blinkning åt spelaren. Du serveras en sorglös vinkling på en överexploaterad och vanligen chauvinistisk och hårdför genre. Här drivs det med genrens klichéer i samma anda som i filmerna "Kellys hjältar" och "Three Kings".

Men tro inte att Bad Companys ironi är någonting annat än ren självironi - här ironiserar man inte över sin egen publik eller över krig i sig. Det antyds redan av huvudmenyns musik. Den inleds inte med de förväntade överdramatiska trummorna och dånande trumpeterna. Istället möts vi av ett återhållsamt piano- och stråkdrivet nummers lätta toner, som utförs med ett jazzbands säkerhet och flyt.

Det är annorlunda och rätt uppfriskande, en fin introduktion till någonting som vägrar ta upp konkurrensen med andra spel i genren och som dansar efter sin egen pipa. För även om Battlefield: Bad Company ger sin syn på krigets meningslöshet och smärtor är dess skapare fullt medvetna om att till syvende och sist vill du bara spränga grejer på olika snajdiga sätt.

"Varför leta efter dörrar? Det är ju bara att öppna egna!"

Mitt i en uppdiktad konflikt med Ryssland placeras du i en soldattrupp bestående av missanpassade och upproriska individer (det så kallade B-kompaniet, därav titeln) vars uppgift består i att fungera som kanonmat. Du tas med på ett äventyr som kretsar kring din fyra man stora enhet som snubblar över lite legosoldatsguld, och bestämmer sig för att själva ta del av den kakan hellre än att slåss i ett krig där de betraktas som utbytbara.

Handlingen utspelas i en detaljrik och ljuvlig värld med prunkande växtlighet, vatten och variationsrika byggnader. Men den utlovade parodin uppfylls genast när du tillåts spränga alla vackra saker i bitar i en extremt förstörbar miljö. Träd rasar, byggnader förvandlas till gapande skelett, blommor och gräs rivs i trasor - det gör ingen skillnad om du gör det med avsikt eller inte - och det ser riktigt bra ut.

Det här är en ingrediens som gör att din framfart kräver en stor dos taktik (både i berättelseläget för en spelare och i det otroligt omfattande flerspelarläget online för 24 spelare). Det innebär att du inte alltid kan förlita dig på olika skydd, utan eldstriderna får hela tiden ändrade förutsättningar. Hål skjuts upp i tak för att ge utkiksplatser för prickskytte, väggar sprängs bort med dynamit och hela slagfältet omvandlas konstant.

I gott sällskap

I och med att omgivningen kan förstöras förändras ditt sätt att spela. Du spelar inte som du normalt skulle göra i ett skjutspel, vilket ligger precis i linje med spelets komiska version av genren. I spelet får du också: fyra av artilleripjäser mot konvojer, fästa sprängmedel vid bestämda måltavlor, köra runt i ett flertal olika fordon (bl.a. lastbilar, stridsvagnar och, ähmm, en golfbil), reparera ovan nämnda fordon, titta på när dina AI-styrda gruppmedlemmar spelar sten, sax och påse i filmsekvenser i realtid m.m.

I och med de förväntningar som namnet Battlefield för med sig är det knappast en överraskning att flerspelarläget är en fantastiskt snygg skapelse. Bad Company är innehållsrikt och varierat och spelets alla nyanser lyser klara igenom ett välkomnande gränssnitt och ett intelligent, intuitivt spelupplägg.

Det är ett stort, högljutt och roligt paket rakt igenom och en ny tappning av skjutspelsgenren tack vare spelets vägran att ta sig självt på för stort allvar. Dessutom har det välskriven berättelse och utmärkt presentation med trovärdigt ljud och snygg grafik. Dåligt sällskap? Inte alls. Det är bra på alla sätt.